björn afzelius – ikaros
Just nu pågår det någonting häftigt i bloggvärlden. beautiful ones, niotillfem och tuesdays skriver om det. Mobbningen som är så jävla utspridd i detta land. Det skrämmande är att mobbningen inte bara är tyst utan att den syns och ses, men struntas ändå i. Det är så jävla tungt men så många av oss har levt mitt i det där.
Alla tre jag nämnt ovan har beskrivit samma sak. Utanförskapet. Känslan av att alla i ens närhet bara vill att man ska slängas från jordens yta. Hånande ord, äcklade blickar och både fysiskt och pyskiskt våld. Och känslan av att lärarna ser, men struntar i det.
Jag ser det som min jävla uppgift som blivande lärare. Att se och att aldrig någonsin ignorera. Jag minns varför det här yrket var en självklarhet för mig. Att kunna få åtminstone en elev att slippa må som jag gjorde. Kan jag sedan hjälpa att skapa en skola där vi respekterar varandra, lärare som elever. Då kan jag andas ut.
Tack till Annika, Sandra och Janna och alla ni som kommenterat i deras bloggar. Det här gav mig en nytändning. Det är klart igen. Varför läraryrket var en självklarhet.
4 kommentarer
februari 19, 2008 kl 10:22 f m
älskar att du kommit igång här igen! och kan inte mer än instämma med att just det du skriver om är en av orsakerna till varför man ska bli lärare! puss!
februari 19, 2008 kl 5:08 e m
Jessica, de är så kloka alla de där bloggarna. Inspirerad blir man! :)
Puss!
februari 29, 2008 kl 9:50 f m
Underbara människa! Först idag ser jag ditt inlägg och nu är hela min värld som rosa.
Har tänkt mycket på dig och blir så peppad varje gång jag läser vad du skriver. Tanken på att någon som du kommer finnas där, för flickor som mig ;), om några år är som balsam för själen. Det finns ingenting som är så viktigt som genomtänkta människor i lärarrollen. Tusen tack cooling!
Att mobbing fortfarande är ett problem är hur tydligt som helst för mig. Efter att jag publicerade ”a prayer for the wild at heart..” fick jag nästan tvåhundra mail från flickor som sitter mitt i skiten. Unga röster av desperation som sökte någon som kunde förklara, lyssna, bara finnas där ett tag.
Vi gör det tillsammans Sanna, vi löser det ;) Miljoner KRAMAR till dig du modiga, hoppas du får en jättefin fredag!
februari 29, 2008 kl 10:42 f m
Tack Janna, det betyder oerhört mycket för mig att problemet uppmärksammas, det är så svårt att greppa hur stort problemet faktiskt är! Det är nog otroligt häftigt att en tjej som du, som verkar vara lycklig och ha det bra kan berätta om vilka problem du har haft i din uppväxt. Det är nog en rejäl peppning att kämpa sig framåt i vardagen!
Tack och många kramar, som du säger, vi löser det!